Önskan efter ledig tid att andas in moln av kylig, sträv luft. I timtal.
Seriöst, har aldrig känt såhär inför vintern? Kanske det är vetskapen om inkommande solsemester som ger mig ro att ta emot kylan också. Alla borde vara berättigad till en solresa mitt under den mörka finländska vintern.
Idag har jag tränat på mitt bowlingkast i fyra serier, 2,5 timmar. Blev riktigt lycklig av känslan att på såhär "gamla" dagar känna hur det känns att ta jättekliv i inlärning! Att dessutom få höra att jag med tiden(Och kanse 1000 timmars träning?) kan bli en farlig motståndare på banan sänker inte självförtroendet direkt.
Idag kom jag fram till skillnaden mellan självförtroende och självkänsla. Märkligt är det att någon med såpass bra självförtroende att pröva på nya, skrämmande saker som jag har också kan ha sån jävla dålig självkänsla.
Faktum är att jag ibland(ofta!) undrar varför jag säger på ett visst sätt när jag menar annat, varför jag tänker på mig själv som en undersåte i otaliga situationer och varför jag minimaliserar mina behov av omtanke, uppmärksamhet och respekt. VARFÖR?
Jag lever under jantelagen. Är det orsaken? Den enda orsaken? Kan inte tro det.
Inte säkert men helt möjligt är att det bottnar i hur man blivit behandlad under sin uppfostran. Grunden läggs väl där, så som man uppfattades av andra som ung kommer man också att uppfatta sig själv som äldrre.
Som ung/barn/liten var jag problembarn, shasades undan och var syndabock till det mesta. Bokstavligen var jag det. Ingen såg då att jag formades till den jag förväntades vara, fick ingen chans att ställa mitt liv på rätt köl igen. Den dagen jag flyttade ut, som 16 år, tog det en hel annan vändning och jag fick börja forma mig själv och andras uppfattning om mig. Särskilt då jag valde att börja om från noll genom att byta stad. Jag fick bli en helt annan människa där ingen visste vad jag hade varit. Perfekt!
.... Om jag ändå inte var så jävla enträgen med att fortfarande se ner på mig själv på det vis folk i min omgivning hade gjort hela min uppväxt.
Här är det jag som är min värsta fiende. Jag som tillåter (inbjuder, till och med) folk att behandla mig som avgas.
Vad gör man? Skriver en bok om detta? Analyserar i all evighet? Träffar en psykolog? VAD?
Jag formar mina tankar. Sakta men säkert ska de gå i rätt riktning. Till att börja med så ska jag omringa mig enbart med folk som tar mig som jag är, och dessutom uppmuntrar mig att vara den! För jag älskar människors olikheter och vill kunna kräva detta tillbaka. För jag är ingen annan än den jag fötts att vara. Speciell. Så in i norden. Och så jävla perfekt!
Detta var bara några personliga funderingar och jag hoppas med dessa att just DU ska fundera över vad som lägger en god grund hor dina barns, dina vänners och anhörigas självkänsla.
Vi måste bekämpa dålig självkänsla. Finland ligger dåligt till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar